Denna helgen var nog motsatsen till min förra helg i Sao Paulo, med ett undantag - jag ligger i sängen 23.30 på en söndag och mår skit. Men när jag förra helgen låg mentalt nerbruten efter att ha spenderat en helg i sängen för att äntligen kurera mig ligger jag nu i ett halvglimrande värktablettsrus och försöker skriva blogginlägg.
Anledningen till denna pillertrillarsöndag är att årets wakeboard-premiär gick av stapeln idag i Jauagari-dammen 1 timma (utan trafik, 3 timmar med visade det sig på hemvägen) utanför Sao Paulo. I och med att jag var där med en tjej ville jag impa lite extra och tänkte att om jag fläskar på så inihelvitti första hoppet helt ouppvärmd blir det säkert bra. Ännu värre blev det av att jag tvingades fortsätta då brassen bakom rodret inte ville låta mig komma upp.....
En extra multiplikator-effekt av smärtan uppnåddes av att jag igår gjorde mitt livs första (och möjligen sista) capoeira-pass. För er som inte vet så är capoeira en brasiliansk kampsportsdans som kräver explosivitet, smidighet och koordinationsförmåga - tre egenskaper helt okända för mig.
Jag kom dit själv efter att ha funnit ett obskyrt ställe på internet, det visade sig dock att av de 6 deltagarna var det en annan kille som också gjorde sitt första pass. Dock var han brasse och hade därmed de tre ovanstående egenskaperna något mer naturligt än undertecknad.
Vi började lektionen med att spela instrument (trummor och något slags stränginstrument som ser ut som en pilbåge och låter för jäkligt), jag som rytmokänslig västerlänning fick en trasig tamburin för att inte ställa till med för mycket skada.
När själva lektionen började kom det fram att mina svarta träningsbyxor ej var ok för ändamålet. Jag fick därför låna ett par traditionella capoeirabyxor. Dessa är VÄLDIGT lågt skurna, och det gick då upp för mig att de rosa blommiga kalsonger jag haft på mig på fredagkvällen inte funkade riktigt lika bra på en testosteronstinn kampsportslektion. Inte blev det bättre av att det enda jag fick beröm för var mina hjulningar (när fan blev jag bra på att hjula hann jag fråga mig ett par gånger) - min metrosexualitet steg helt plötsligt ut över skalan och det kändes som att jag hörde hemma mer på ett Pride-tåg än på en capoeira-lektion.
För att återfå lite av mina nyfunna vänners förtroende kände jag mig tvungen att ragga lite på den risiga receptionisten i deras åsyn. Det gick så långt att hon gav mig sitt nummer, så nu vet jag inte om jag kan gå tillbaka ändå.... Köpte i alla fall ett par capoeirabyxor, i Sverige ska jag kopa 10 par icke så tvivelaktiga kalsonger att använda i framtida liknande sammanhang!
//SwedAmb
